Jag har alltid sett på livet med bistra ögon och ständigt
förväntat mig att det värsta ska ske.
Med en välmenande men väldigt överbeskyddande pappa, så formades min syn
på världen. Jag blev dagligen varnad för
alla faror som lurade där ute och det mesta målades i svart. Detta gjordes
så klart av kärlek och omtanke, men hans oroliga själ smittade snart av sig. Jag
blev rädd för att leva.
Istället för att se alla de möjligheter och chanser som
kommit i min väg har jag sett hinder och risker. Istället för att välkomna
förändring och gå den till mötes, så har
jag skrämt tagit ett steg tillbaka från den.
Jag har krupit in i mitt lilla skal igen och stannat kvar i det trygga
och välkända.
Denna rädsla har format en stor del av mitt liv och jag tror
jag delar den med många av er därute. Man är rädd för att misslyckas,rädd för att förlora kontrollen , rädd för att bli
ensam, rädd för att göra bort sig och ibland till och med rädd för att lyckas.
Detta har för min del lett till att jag gått miste om en
massa: jobbmöjligheter, resor, nya vänner och roliga bekantskaper, spännande upplevelser... Ja listan kan göras oändlig. Allt för att jag
gått omkring ständigt inställd på katastrof. Jag har sett på mitt liv med
dödligt allvar och tagit mig an varje uppgift med bankande hjärta, rädd att
något ska gå, hemska tanke, fel.
Men på senaste tiden har jag börjat tänka om. Istället för
att se på mitt liv som en enda lång radda av läskiga och jobbiga uppgifter son
måste tacklas, så har jag skiftat fokus och betraktar numera livet som ett äventyr! Jag försöker att inte ta allt så allvarligt helt enkelt. Efter att i åratal varit livrädd för att misslyckas, ser jag idag istället ett eventuellt nederlag som en chans till utveckling, ett tillfälle att lära mig och växa: Vad hände, varför blev det som det blev och vad kan jag göra annorlunda nästa gång?
Att se på livet som ett enda stort äventyr har hjälpt mig oerhört mycket.
Tidigare har jag haft ett väldigt "svart eller vitt" tänk, det har alltid varit "antingen eller" för mig. Så när jag har försökt att förändra olika bitar av mitt liv, och allt inte avlöpt perfekt, så har jag medelbart kastat alla mina storslagna planer och drömmar överbord. Jag hade ju MISSLYCKATS, lika bra att ge upp! Efter varje misslyckande växte mitt självförakt ännu lite till, tills jag knäade under dess vikt.
Men idag tillåter jag mig själv att misslyckas: det är ok! Istället för att genast kasta in handuken och lägga mig platt när allt inte avlöper friktionsfritt, jag får ett återfall eller bråkar med sambon, så tar jag ett steg tillbaka och tänker: vad kan jag lära mig av det här?
På det sättet förvandlas "misslyckandet" från fiende till vän; det blir en ständig källa till kunskap och självkännedom.
Det här förändrade synsättet har gjort att jag vågar så mycket mer. Rädslan för att misslyckas har helt försvunnit; jag är inte längre paralyserad av skräck, utan har funnit kraften och modet att jaga de drömmar jag vill jaga.
So what om jag snubblar och faller? Då reser jag mig bara upp igen, borstar av mig och fortsätter min resa mot fri(sk)het.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar